Jag har varit och lyssnat på ett föredrag här på elevhemmet. Jag missade första halvtimmen för att jag hade studiecirkel. Men satan i gatan så intressant. Han som talade var militär (skiter i sånt där rang och annat tjafs) han var nog soldat (läs föregående parantes) och han var en av de första som kom på plats i Darfur, och började jobba för fred där.

Han drog hela historien, jag kom från att han blev antagen, hur den processen gick till. Det var en häftig upplevelse, han beskrev hur den värsta dagen i hans liv blev, hur han då såg många människor mördade, snittade och lemlästade. En hel by. Femhundra människor från foster till människa blivit mördade. Ett helt samhälle. Förstört och alldeles dött. Då han berättade detta var han nära att börja gråta. Vi hade ögonkontakt (vi var kanske fem pers där och lyssna) under större delen då han berätta. Det var mäktigt. Såg i själens spegel alla känslor.

Jag var lite tagen efteråt. Men jag ville diskutera (jag vill alltid diskutera och debattera) med den här killen. Men antingen var det för att hans yngre syskon var där (inte lämpligt att snacka död och liv då liksom) eller att det ovannämnda händelse. Kanske kan det vara att jag antydde att jag tycker krig suger. Vet inte. Men det hade varit häftigt att diskutera ämnet. Döden, freden, med någon som faktiskt har varit på plats. Tyvärr inte denna gång.

Men jag tror också efter att man (om man verkligen lyssnar och bryr sig) hör något sånt här måste man få diskutera efteråt. Det är viktigt. Men vad är egentligen livet? Vad är döden? Vad är det som gör att vi kan offra våra liv för att få fred? Vad är det som är drivkraften i Krig?