Jag har alltid haft författardrömmar. Alltså velat göra något som har med att skriva att göra. Alla vuxna och folk runt omkring mig har sagt att "åh, vad duktig du är" "Vad bra du skriver" Och det har självklart betytt mycket.

Men det som betytt mest för mig och mina drömmar är en händelse på högstadiet. Det var precis efter vi börjat sjuan, det hade bara gått några eller någon vecka. Min lärare bad mig och min då bästa kompis i hela världen (jag var dramatisk redan då) in i ett litet grupprum. Jag tänkte massor av tankar, hon tycker vi snackar för mycket, vi har fuskat (det hade vi inte), hon ville meddela att hon nu skulle mörda oss..tankarna virvlade på. Det hon ville säga var att "Om ni fortsätter så här tjejer, så kommer ni gå långt inom svenskan!" inte att om vi håller på så här så kommer ni få MVG av mig, ni kommer gå långt. Det var så coolt och underbart att få höra. Jag kan fortfarande höra hennes röst inom mig. När jag tänker på att jag vill bli författare tänker jag på henne. Hon är bland de bästa av alla svenskalärare jag någonsin haft!!

En annan som har förändrat min syn på hur ungdomar behandlas inom vården och framförallt psykvården, men även hur barn kan ignoreras är den HÄR tjejen